Friday, February 22, 2013

Den som googlar ska finna

Läser återigen Makine, nu hans senaste roman, Une femme aimée.
Som det ser ut hittills, efter två tredjedelar av romanen lästa ungefär, så tilldrar den sig helt och hållet i Ryssland. Den börjar i början av 80-talet, nu har jag kommit till åren efter murens fall - och ser då ett sönderfallande samhälle, genom Makines ögon.
Och det var här ungefär jag började undra hur fasen han bär sig åt. Mig veterligt har karln bott i Frankrike i minst trettio år.
Hur kan han skriva om Ryssland och om dagens Ryssland dessutom.
Och hur tas hans böcker emot i Ryssland?
Utgångspunkten för min googling alltså, och då fann jag det här intressanta dokumentet, som jag fattar det en uppsats på något universitet i Israel.
Den ger svaret.
Han tas inte emot. Han existerar i stort sett inte i Ryssland, en roman, Det franska testamentet, i dålig översättning och utöver det några mycket negativa artiklar i litteraturtidskrifter.
Orsaken tycks enkelt vara att han betraktas som en förrädare. Han skriver om sovjettiden, det gillar man inte heller, han skriver för utlänningar och han skriver sentimentalt och utan humor.
Ungefär så.

Där ser man.
Inte särskilt förvånande, men onekligen lite ledsamt. För han är en jädra bra författare.

Tuesday, February 19, 2013

Françoise Giroud

Borde nog inte skriva detta för den här gången har jag läst slarvigt, men i alla fall. Boken heter Garde tes larmes pour plus tard och är skriven av en journalist vid namn Alix de Saint-André.
Den handlar om författaren och för en tid ministern Françoise Giroud, framför allt emblematisk journalist som bland annat var med och startade veckotidningen l'Express.
Om henne har tidigare två biografier kommit ut - hon dog 2003. I den här går vännen Alix de Saint-André hårt åt de två andra biograferna, särskilt en av dem, Catherine Ockrent också hon mediakändis inom journalistiken.
Istället för den av skvaller färgade bilden tar AdSA reda på hur det verkligen förhöll sig, både med de anonyma antisemitiska breven som FG ska ha skrivit och hur det var med hennes judiska rötter. Det första förnekade hon inte, däremot det andra.

Nå, FG visar sig vara döpt under andra världskriget, eller åtminstone har hon då fått ett dopbevis, liksom hennes mamma. Möjligen döptes hon även då, men det primära var att rädda henne, liksom många andra judar i hennes situation, undan nazisterna. (Hon är född 1916.) Själv påstod hon alltid att hennes mamma konverterade i 30-årsåldern och att hon själv döptes som baby.
Så småningom kommer det fram att FG helt enkelt gjorde så här eftersom hon visste att den judiska identiteten förr eller senare alltid gjorde att man blev mördad. Om man ska sammanfatta.
Hennes egen dotter fick då hon var 18 reda på de judiska rötterna, och hennes son i sin tur tog fasta på de, bytte namn till morfaderns och övergick till aktiv judendom, blev så småningom rabbin och bildade familj och fick nio barn.

Och även om jag slarvat, för boken är pratig och skriven på Elle-franska av en journalist som samtidigt som hon inte vill vara en representant för les aristos är väldigt noga med att påpeka att hon minsann vet hur man uppför sig, så är behållningen den här storyn.
Ytterligare ett exempel på hur barnen lever i tystnad och tabu - man bara inte ställer vissa frågor - medan barnbarnsgenerationen aktivt tar ställning - för en klart uttalad judisk identitet som de alltså får söka upp själva. Lite som Alexandre Jardins bok om hans morfar (eller om det var farfar) som jag också skrivit om.

Tuesday, February 12, 2013

Uppbrott

Har läst en liten liten tunn bok kallad Petit éloge de la rupture av en författare vid namn Brina Svit. Boken finns i en serie där priset är 2€ per bok.

Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.

Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.

Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.

Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.

Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.

Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.

Tuesday, February 5, 2013

Främlingen

Har läst Camus Främlingen och ville mest ha det sagt. Orkar inte gå in på några detaljer men fick känslan av att Camus ville skapa en evig gåta med den här storyn och den här karaktären. Vi kommer liksom aldrig fatta.
Ibland uppstår de i verkligheten, vi fattar lika lite då.
Men gudarna ska veta att vi försöker.

Inte helt min favorit, men jag tyckte att det ändå är en sak man bör ha läst. Nu har jag gjort det.

Friday, February 1, 2013

Omläsning


Läser om Makines La vie d'un homme inconnu och googlade igår en del på författaren. Till min (och säkert många andras) stora förvåning har Makine under 2000-talet gett ut ytterligare fyra böcker under pseudonymen Gabriel Osmonde.
Men valde tydligen på Le Figaros fråga att framträda med namn och bild 2011.
Han säger vidare att han inte heter Andreï Makine heller.
Ifall nu någon hade trott det.
Och i artikeln verkar han faktiskt småprillig på det där ryska viset, bara dårar och konstnärer kommer i närheten av Gud, typ.
Men i den här intervjun t ex så säger han samma sak och verkar då väldigt förnuftig.

Själv tänker jag mig att jag väl får pallra mig iväg och köpa åtminstone den sista boken han skrev under namnet Osmonde, något annat vore liksom otänkbart.

Och så tänker jag på detta med identitet, och leken man kan tillåta sig som författare, med just identiteten. Makine är en ovanligt hemlighetsfull författare vad gäller bakgrund och privatliv. Inte mig emot. Jag läser honom för det undersköna språket, de stora greppen och för humorn.